Utläst: Boken om Blanche och Marie

Not my cup of tea. Jag ville verkligen att P. O. Enquists Boken om Blanche och Marie skulle vara bra men det var den inte. Jag antar att de evinnerliga upprepningarna skulle ge samma instängda känsla som Blanches tillvaro som torso i en trälåda men jag blev bara trött på vad som kändes som tom pretentiositet (finns det ordet?). Mycket tal om laddade citat men vem är det som laddar dem? Och, please, parallellerna mellan författarens barndom/ungdom och den historia som ska berättas. Fästmannen tycker att jag ska läsa Lewis resa men nu dröjer det innan jag gör ett nytt Enquist-försök.

Biblioteksstopp?

Jag funderar på att införa ett litet biblioteksstopp jämte det där (icke följda) köpstoppet. På så sätt kanske jag skulle kunna komma ikapp med böckerna som ligger ovanpå de andra böckerna i alla fall. Nyförvärven hamnar lätt så i väntan på att bli lästa nu när det är fullt och även om jag på ett sätt tycker att det ser charmigt ut: "jag har fler böcker än jag får plats med = jag har mycket böcker" liksom, blir det tröttsamt i längden, för att inte tala om att det inte är så bra för böckerna som får agera underlag.

Men att inte få låna böcker på biblioteket... Nej, det kommer nog inte att gå.

Sexton

Jag har läst sexton böcker i januari! Aldrig trodde jag att jag skulle komma upp i sådana siffror igen men det känns underbart att vara tillbaka i läsandet. Visserligen har helgdagar hjälpt till, liksom att detta är en årstid då jag åker kommunalt till kontoret och inte cyklar men det är inte bara det. Äntligen har jag låtit läsandet uppta mer av min tid och det är så skönt att vara hemma igen.

Sjuklingar

Vi är ynkliga, Fästmannen och jag. Han har haft feber i flera dagar och för mig är det första dagen. Kroppen värker efter en dag på kontoret och vi har parkerat i vardagsrummet, han i soffan och jag i fåtöjen. Han läser Liza Marklunddeckaren han påbörjade på tåget - Amos Oz och knappt 40 graders feber är ingen bra kombination - och jag läser Skumtimmen. Vi hostar och ynkar oss men läsa kan vi i alla fall, även om han samtidigt tittar på någon sportsändning.

Utläst: Envy

Kathryn Harrisons Envy tog sin lilla tid för mig att läsa och mitt omdöme om den hann ändras både en och två gånger. Det är ganska svårt att skriva om handlingen utan att avslöja för mycket men huvudpersonen Will är psykoanalytiker med mestadels kvinnliga klienter. För tre år sedan förlorade han sin son i en olycka och sedan dess är hans äktenskap inte riktigt som han skulle önska. På sistone har han dessutom börjat fantisera sexuellt kring sina klienter och ett samtal vid en collegeåterträff inleder en räcka händelser som vänder hans tillvaro uppochned.

Harrison skriver ofta och gärna om det som fortfarande är tabubelagt och det gäller i allra högsta grad den här boken. Faktum är, att jag tycker att det blir lite för mycket. Det är så många ödesdigra samband och lite för mycket av det hela blir nästan effektsökande. När jag inte hunnit så långt konstataterade jag att hon faktiskt kan skriva om sex utan att det blir plumpt och vulgärt men rätt som det var överträdde hon även den gränsen. Någonstans på vägen förlorade jag känslan för personerna som personer, de blev till något annat och läsningen ledde från "sensation" till "sensation". Samtidigt finns det så mycket som är bra, som Wills reflektioner kring sig själv och hur hans hustru resonerar, och språket, att jag inte vill skriva ned den men helhetsintrycket blir för mig inte katharsiskt utan lämnar en känsla av övermättnad.

Nio timmar tåg = ganska mycket läsning

Malmöresan innebar nio timmar tåg, inte åtta som jag trodde. Jag läste ut Envy på ditresan och fortsatte med Liza Marklunds Livstid. Inför hemresan hade jag "bara" Boken om Blanche och Marie kvar och blev lite orolig - tänk om den skulle gå jättefort att läsa, eller tänk om jag inte orkade med den? På Bokia hittade jag Nicole Krauss The History of Love nedsatt till halva priset och på Myrorna Anna-Lisa Ericssons memoarer så jag var ganska välförsedd men det blev bara Enquist - sista timmen på tåget halvsov jag.

Ord ur Envy

[...] after what has transcended an awkward silence to become a more pure kind of quiet [...]

De orden har jag läst om och om igen för att få känna smaken ordentligt.

Biverkning

En biverkning av eget bokbloggande och träget läsande av andras är att längtan efter att köpa böcker blir starkare än vad som är bra för mina bokhyllor, vilka håller på att svämma över. Jag följde Helenas tips och gick till NK men hittade (tack och lov) bara en bok jag ville ha: Wintering av Kate Moses. Sedan fortsatte jag till Akademibokhandeln där jag suktade efter det mesta men var duktig och avslutade med två pocketböcker på Myrorna: Drottning Gåsfot av Anatole France och Disgrace av J. M. Coetzee.

Planera packning

I morgon åker jag till Malmö och nu planerar jag vilka böcker jag ska ha med mig. Jag ska nämligen åka tåg. Fyra timmar dit och fyra timmar hem på måndag och så väntetid som också kan fyllas med läsning. Om jag inte har läst ut Envy är den såklart nummer ett men annars? Boken om Blanche och Marie och någon deckare, kanske? Eller Atonement för att fortsätta läsa på engelska?

Utläst: Bryta om

Jag påbörjade Åsa Anderberg Strollos Bryta om igår kväll och avslutade den i morse, på kontoret, framför datorn. Jag kunde inte, ville inte sluta läsa om Minna, måste veta hur det skulle gå. Det är länge sedan jag läste några andra barn- och ungdomsböcker än Harry Potter (ja, jag vet att de läses av alla åldrar men ursprungligen var det mest till barn de var tänkta och jag ser inte ned på böcker för yngre läsare, tvärtom, men vi tar det någon annan gång) och jag har saknat det.

Minna från Södermalm börjar på gymnasiet i Skärholmen och ser sin chans att börja ett nytt liv, ett liv där hon kan bli den hon vill vara, men planerna grusas omgående: den populära tjejen från högstadiet börjar inte bara i samma skola utan i samma klass och det finns inte så mycket utrymme för skola när man har en mamma som skrivs ut från en psykiatrisk avdelning utan att vara ens någotsånär frisk och en pappa som har nya barn och ny fru - med förlossningsdepression - och skygglappar av grytlocksformat. Allt som kan slås i spillror slås också i spillror och Minna jagar och jagas - av livet, av tiden, av krav som blivit alldeles för stora och drömmar som hon inte ens kan drömma. Den enda ljuspunkten är förhållandet med Eddie, som visserligen är jobbig med sina krav men som också erbjuder en tillällig flykt in i orgasmernas värld.

Under några timmar följer jag Minnas höst då allt svämmar över och jag lider med henne och blir rasande om vart annat. Rasande på att ingen ser henne men också rasande på Minna själv, trots att hon inte kan rå för sin obrottsliga lojalitet som leder henne i fördärvet. Och rasande över att det finns många, många som har det som Minna. Och när jag slår ihop boken måste jag springa till toaletten och torka ögonen för man kan väl inte stå på kontoret och gråta, än mindre över ett uppdiktat öde? Eller också är det precis sådant som skulle göra den här världen lite bättre.

Nagelbitande

I de två senaste böckerna jag läst (ja, den ena läser jag ju fortfarande) förekommer nagelbitande på ett annat sätt än vad jag kan påminna mig om att jag läst tidigare. I Bryta om är det huvudpersonen Minna som inleder boken med fina naglar, för att under handlingens gång bita ned dem på ett sätt som också får andra (en annan) att reagera. I Envy är det en av Wills patienter som gnager sig till infektioner och annat och med en anstrykning av stolthet berättar om detta. Jag antar att jag inte skulle tänka på det om det inte vore för att jag biter på naglarna av födsel och ohejdad vana och inga medel kan stoppa mig (precis som patienten).

Statens musikbibliotek

Jag älskar bibliotek och någon gång ska jag skriva en lång kärleksförklaring till dem. Nu nöjer jag mig med att berätta om ett bibliotek som kanske är okänt för de flesta: Statens musikbibliotek. Det är ett specialbibliotek för litteratur om musik och musiker, skivor, DVD och framför allt NOTER. Här finns det mesta, skulle jag vilja påstå, och därtill mycket kompetent personal som brukar kunna leta rätt på de mest obskyra saker (OK, de har inte allt av Hans Werner Henze men vad kan man begära?) och svara på ganska underliga frågor.

Biblioteket ligger en trappa upp i samma byggnad som Bonniers konsthall men det mesta av materialet finns i magasin i källarvåningen, varför man inte kan gå och botanisera på egen hand. Det är väl det stora minuset men samtidigt är det bra att det inte blir oordning så lätt, med tanke på att noterna är till förväxling lika.

Idag ska jag dit och låna en sång ur en operett och kopiera en operaaria samt lämna tillbaka en försenad hög med Henze-noter.

Jag ska åka på bokkollo

Det blir Bokhorornas bokkollo i mars; den här gången gick det att knåpa ihop schemat. Fästmannen jobbar så jag missar inte så mycket tid med honom. Å andra sidan - hade han inte jobbat hade jag kanske tagit med honom, han lät faktiskt ganska intresserad. Nu ska jag bara fundera ut vad jag ska ta med mig att läsa. Sådant som kan passa i herrgårdsmiljö med afternoon tea.

S som i Syster

Det är lite märkligt att läsa Nina Wähäs S som i Syster så tätt inpå Varulvsvalsen. Där den första familjen sliter som djur och om och om igen misslyckas med att få vård och behandling tar den andra bara bilen till ett sjukhus. Men om allt blir bra är ganska oklart för skeenden går i varandra och den drogberoende lillasystern mår kanske ändå bättre än sin (tidvis) (eventuellt) psykiskt instabila storasyster. Storasyster faller ned i svarta hål och minns sin trasiga barndom. Glimtar, pusselbitar, drömmar, kanske syner.

Språket känns lite för mycket skrivarskola för min smak och så en svag, svag fläkt av Mirja Unge, som ju gått samma utbildning men som har internaliserat det där språket, om det inte var så att det var hennes från början och nu vill andra efterlikna henne. (Mycket Mirja Unge just nu.)

Sagohus

Under vårt villaletande stötte vi på det här sagohuset:

Är det inte vackert?

Och med ett eget Narnia på tomten!

Eller är det kanske Bullerbyn?

Och så vattnet ovanpå det! Jag är kär...

Utläst: Rädslans geografi

Nej, minnena och boken gick inte ihop på slutet heller. Skillnaderna är på sätt och vis små men ändå betydelsefulla och jag saknar något av känslan jag hade när jag läste den första gången. Jag vet inte om jag skulle säga att den är sämre men den är inte lika självlysande.

Det är en utvecklingsroman där utvecklingen mynnar i ett medlemsskap i en krets av hämndgudinnor på den mycket speciella universitetskursen Rädslans geografi. Berättandet sker parallellt mellan olika tidsplan, även om allt är minnen. Man får små ledtrådar om vad som komma skall, vartåt det barkar, men de är samtidigt tillräckligt knapphändiga för att det ska finnas ett spänningsmoment.

Den springande flickan som kräks av oro och blandade rädslor växer upp men hittar ändå inte riktigt sin plats i världen, inte ens i det lilla kvinnokollektivet kursdeltagarna och -ledarna utgör. Det är många teorier och hänvisningar som samsas i boken och själv är jag inte tillräckligt beläst vad gäller feministisk teori för att kunna avgöra vad som är "allmänt" och vad som är Snellmans eget.

Diskrepanserna mellan minnen och omläsning gäller framförallt att barndomen tar större utrymme än jag mindes, samtidigt som ätstörningsbiten är mindre. Slutet går också betydligt fortare än jag förväntade mig; plötsligt är det över. Och "högljuddheten" jag skrev om i en kommentar är inte alls särskilt högljudd, liksom de "gory details" jag nämnde inte var särskilt gory. Faktum är, att det mesta skildras ganska sakligt men att mycket lämnas åt läsarens fantasi; man får redskapen och vissa tillvägagångssätt men inte någon ögonvittnesskildring.

Jag vill åka på bokkollo!

I mars är det dags för bokkollo igen och jag vill åka, men jag vet inte om jag kan den här gången heller; i höstas krockade det men sedan, när det var för sent, visade det sig att det andra föll bort och så stod jag där utan någonting. Jag ska fundera, och försöka få in det i planen.

Halvvägs: Rädslans geografi

Det här är en intressant omläsning. Rädslans geografi gjorde ett oerhört starkt intryck på mig när jag läste den men med tiden har minnena försvanskats, eller också läste jag på ett helt annat sätt då. Kanhända går boken som sådan och mina minnen av den mer ihop när jag läst även andra hälften men just nu är jag lite förvånad. Det är inga stora saker, bara tyngdpunkter, utrymme för olika saker etc. som skiljer men jag trodde ju att jag mindes!

Lila?

Meningen är att rubriker och länkar ska vara lila och de är de när jag använder min vanliga dator men nu har jag tittat på bloggen från en annan och allt är bara i en tråkig blå nyans. Ser det lila ut för er eller har jag valt fel färg?

Bokslut 2007

Det går utför med min läsning; på sistone har det blivit kanske femtio böcker om året och det skrämmer mig. Jag som läste femhundra då det begav sig! Och om det åtminstone då vore femtio bra böcker...

Men så här såg 2007 ut:

Antal lästa böcker: 49 skönlitterära och biografier (+ några omläsningar och lite blandad facklitteratur)

Av dessa äger/ägde jag 29 stycken, 15 var lånade på bilioteket och 5 var lånade av andra

13 av dem läste jag på engelska, resten på svenska (utom en omläsning på tyska)

De fem bästa:

The Historian av Elizabeth Kostova
The Thirteenth Tale av Diane Setterfield
Jag är leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson
No Name av Wilkie Collins
Busters öron av Maria Ernestam

De fem sämsta:

Bakom stängda dörrar av Kristina Hansen
Pojken som inte fanns av Dave Pelzer (ja, jag skäms)
Underbar och älskad av alla av Martina Haag
Lady, behave! av Peter Cheyney
Matilde av Denise Rudberg

De fem största besvikelserna:

Drömfakulteten av Sara Stridsberg
Svinalängorna av Susanna Alakoski
Underbar och älskad av alla av Martina Haag
Fritt förfall av Birgitta Stenberg
Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge

De fem största dåliga samvetena som ännu väntar på att bli lästa:

Tove Jansson - Ord, bild, liv av Boel Westin
På mitt samvete av Karl Vennberg
Die Klavierspielerin av Elfride Jelinek
Operavärldar
Bleak House av Charles Dickens

(Titlarna saknar rangordning.)

Varulvsvalsen

Jag har inte läst särskilt många böcker som handlar om beroende ur någon annans synvinkel, jag vet faktiskt inte om jag läst en enda. Normalt identifierar jag mig med den Olyckliga Flickan, som kämpar eller inte orkar kämpa, och sympatiserar med de anhöriga vid sidan om, sidan av, men här vänds detta upp och ned. Plötsligt lider jag med de närstående i stället, följer med i hopp och förtvivlan (men mest förtvivlan) och förbannar så smått Rebecka, som inte kan låta bli att ta all kraft, allt utrymme, särskilt i sin frånvaro och den oro denna leder till.

Sigge Eklund beskriver skickligt den nedåtgående spiralen för de inblandade, hur de snärjs in allt hårdare och dansar tätare och tätare intill - men också längre ifrån - alltings centrum, alltings kärna: Rebecka. Tillvaron slås sönder och fokus förflyttas från eget barn och väntat barn till det stora lillasysterbarnet som blivit en varulv. De söker samhällets hjälp men kommer ingenvart, eftersom det finns så många regler och så lite resurser. Man skyddar den enskilda från andras inflytande men inte från sig själv. De söker andra metoder men allt strandar ändå därför att det gör för ont, det går inte att gå hela vägen och Rebeckas svarta, tomma blick är så lätt att drunkna i, krafterna mot är så starka att de knappt går att föreställa sig.

Glimtarna av ljus är korta men de finns ändå där och de behövs, för utan dem går det inte att tro på att familjen ändå skulle orka så långt som den gör.

Och så var det med det köpstoppet...

Jag stiger av tunnelbanan vid Ropsten, ser mig nästan om, som om jag ska göra något förbjudet, och det ska jag ju: jag är på väg till Myrorna, trots mina fina föresatser om att köpstoppet ska inkludera böcker. Då ringer Fästmannen:

"Var är du?"
"I Ropsten."
"Vad gör du där??"
"Myrorna..."
"Men du skulle ju ha köpstopp?"
"Ja, men böcker räknas inte..."

Och jag skäms men så vandrar jag mellan hyllorna och plockar och till sist måste jag ta en korg. Där ligger sedan:

Extremely Loud and Incredibly Close av Jonathan Safran Foer
Skuggan över stenbänken av Maria Gripe
Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz
Catch 22 av Joseph Heller
Fear of Flying av Erica Jong
De i utkanten älskande av Johanna Nilsson
Nu heter jag Nirak av Peter Pohl
Två delar av På spaning efter den tid som flytt av Proust
Hudens tid av Anja Snellman
The Secret History av Donna Tartt
Två av Märta Tikkanen

Och en stor del av dem har jag redan läst.

Cravings

Allt skrivande om Anja Snellman i allmänhet och Rädslans geografi i synnerhet har fått boken att rusa högst upp på min mentala att-läsa-lista. Vilken tur då, att den finns i bokbytarhyllan på kontoret! Jag gick dit före lunch och nu ligger den på skrivbordet så att jag kan påbörja läsningen på hemvägen. Lite besatthetsvarning på det; jag har ju två ex. hemma.

Kleopatras kam

Jag gillar Maria Ernestams böcker men Kleopatras kam är den i mitt tycke svagaste av dem. Kanhända har hon lite bråttom? Tre skapligt tjocka romaner på lika många år är ganska mycket.

Tre vänner startar ett gemensamt företag med affärsidén att lösa människors problem och snart får de ett uppdrag de har svårt att ta ställning till: en misshandlad kvinna ber dem att döda hennes man. Och så rullar det på, det ena leder till det andra och det snurrar fort för vännerna, som också inser att de inte känner varandra så väl som de trodde. Som vanligt spelar döden en stor roll, döden och livet, döden i livet, men den här gången är såväl över- som underbyggnaden rangligare.

Det är fyra längre historier som berättas; återblickar på vardera av huvudpersonernas liv och så det som sker i nuet och det blir lite plottrigt. Jag tror att boken hade vunnit på mer koncentration, vilket kanske också lett till ett lite större engagemang för personerna. Det är för många förutsägbara och schablonartade händelser som återges och det hela känns betydligt mer konventionellt än de tidigare Caipirinha med döden och Busters öron. Jag saknar också den språkliga skicklighet och den formuleringsförmåga hon tidigare givit prov på men hoppas att hon hittar tillbaka till nästa bok - och att hon ger den lite mer tid.

Bokhyllsplats

Vi tittar på villor, Fästmannen och jag. Vi har en lång lista med krav, och ett antal extra önskemål. Bland kraven finns plats för böckerna; bland drömmarna ett eget bibliotek. Vi tittar på planritningarna och konstaterar att det inte finns någon bokhyllsplats. "Den går bort" säger vi samstämmigt och stryker från listan. Böckerna måste också bo bra.

Nattläsning

Jag sitter i soffan och läser Kleopatras kam. Alldeles på sluttampen nu. Kan inte sova, är inte det minsta trött och det är inte likt mig. När läste jag mig senast in i natten före en arbetsdag? Och så svider det till av saknad. Jag minns hur jag läst tills natten blivit morgon, hur jag utmattat lycklig somnat till fågelsång med en älskad utläst bok på nattygsbordet. När blev mitt liv ett annat?

Dubblettdrottningen

Me like very much. Det ska jag ha som argument nästa gång Fästmannen ifrågasätter min samling på vinden: "jag måste leva upp till min dubblettdrottningtitel". (Jag håller fast vid den stavning jag en gång lärt mig men nu när den blir alltmer sällsynt ser det faktiskt ganska underligt ut med de dubbla b:na.)

Birgit

The Girl Least Likely To:s läsprojekt kring döden fick mig att komma att tänka på min första stora läsupplevelse med döden som tema, den mer konkreta, sakliga skildringen snarare än den symboliska.

Boken var Birgit av Gudrun Mebs och jag gick i trean eller fyran. Jag läste och grät och läste mer och grät. Många år senare hittade jag ett utgallrat exemplar på Älvsjö bibliotek och kastade mig över det och läste om den och jag tyckte fortfarande att den höll - och tårarna föll. Och nu plockade jag fram den igen. 46 sidor med stor stil tar inte lång tid att läsa men kan ändå vara ganska omtumlande. Jag kastas tillbaka till när jag läste den första gången, jag ser skolbiblioteket där jag lånade den, jag är plötsligt nio-tio år gammal.

Birgit börjar plötsligt skela och sedan går det fort, fort. Det är cancer, eller kräfta som det kallades förr, vilket också ger bättre bilder att fundera kring. Den som berättar är Birgits lillasyster, som lämnas utanför och tvingas ta reda på saker själv, som bara gråter lite och tyst för att andra inte ska bli så ledsna. Hon förstår inte riktigt vidden av vad som händer, på ett plan, men förstår alldeles väldigt mycket ändå. Samtidigt får man inte någon känsla av traumatiserat barn, vilket en sådan här bok skriven nu säkert skulle ge. Det var kanske enklare på 1980-talet?

Bitterfittan

Maria Svelands Bitterfittan är både deprimerande och upplyftande. Statistik i mängd talar för dysterhet men den där kärleken som bryter igenom leder någon annanstans. Jag känner igen mig vad gäller tankarna, samtidigt som jag, liksom antagligen 90 procent av läsarna, tänker att så där kommer det inte att bli för mig. Så fast i vår vilja att göra annorlunda, att bli annorlunda, och alltid med förutsättningar som skiljer sig tillräckligt mycket för att det inte ska vara applicerbart.

Jag lider med Sara, som försöker få ihop feministisk ideologi med familjelivets praktik, som vill skapa något annat men fastnar mitt i det hon inte ville. Som hamnar hos terapeuter som menar att så här har det varit sedan stenåldern och alltså är det lika bra att fortsätta på den vägen. Som ser sin idol rasa ned från piedestalen när hon deklarerar sin tacksamhet.

Jag vet inte hur mycket som är "ren" fiktion och hur mycket som är direkt hämtat från Maria Svelands eget liv men jag vet inte om det spelar så stor roll; bitterheten och förvirringen känns autentisk, det mesta självupplevt. Men jag blir lite besviken över att det inte blir mer; av uppståndelsen att döma hade jag trott att boken skulle innehålla något mer laddat än en kvinna som reser bort från man och tvåårig son i en vecka. Att det blir sådant sprängstoff hade jag inte väntat mig och jag antar att min bild av världen inte överensstämmer med verkligheten.

Och så får jag lust att läsa om Erica Jongs Rädd att flyga. Jag trodde att jag hade den men jag verkar ha gjort mig av med den. Eller är det bara en bok som jag tio gånger stått på Myrorna och tänkt köpa?

Att-läsa-listan

En snabb koll runt på böckerna som står och ligger hemma och bara väntar på att bli lästa:

Allt av Martina Lowdén
S som i Syster av Nina Wähä
Skumtimmen av Johan Theorin
Varulvsvalsen av Sigge Eklund
Envy av Kathryn Harrison
Boken om Blanche och Marie av P. O. Enquist
Livläkarens besök av P. O. Enquist
Elefanten som gick upp i rök av Haruki Murakami
Vinterstället av Tormod Haugen
Tove Jansson - Ord, bild, liv av Boel Westin
På mitt samvete av Karl Vennberg
Spader Dame av Cles Livijn
Agnes Cecilia - en sällsam historia av Maria Gripe (omläsning)
Die unendliche Geschichte av Michael Ende (omläsning)
Momo eller kampen om tiden av Michael Ende (omläsning)
Labyrinth av Kate Mosse
Världens mått av Daniel Kehlmann
Bleak House av Charles Dickens
Jaktsäsong av Mats Strandberg
Vad gör alla superokända människor hela dagarna? av Fredrik Lindström

Och så alla de andra olästa böckerna i bokhyllorna, förstås.

Brorsan är mätt

Det är samma sak varje gång jag läser Mirja Unge; hennes språk gör mig nipprig, samtidigt som det är språket som är behållningen. Hon är så oerhört konsekvent i sina ordval och formuleringar att jag omedelbart befinner mig på plats i Unge-land men samtidigt får upprepningarna mig att vilja fly därifrån. Det är så många sker som bara står, sitter och finns.

Den här gången är det noveller, korta utsnitt ur människor liv där något händer - eller något inte händer. Persongalleriet är bekant sedan tidigare vad gäller typerna och delvis gemensamt mellan novellerna; eller är det det? Några personer tycks återkomma men jag är inte helt säker, eftersom dessa saknar namn. Det är arbetarklass från mindre orter, eventuellt kvar där, eventuellt i färd med att göra någon sorts klassresa, vilket får dem att känna sig främmande lite överallt. Det är ganska mörkt, mörkare än tidigare, tycks det mig. Det är övergrepp av olika slag och människor som är så förtvivlat oföretagsamma att det kryper i mig.

Och så är jag tillbaka i språket. Det är de ickeverbalas språk men med något poetiskt över sig, vilket får det att skava och skeva, så som benen skevar hos allt och alla. Det känns som om de som uttalar orden, eller tänker tankarna, inte själva skulle formulera dem som de står skrivna. Det är ord lagda i fel munnar. Jag kan inte förklara det bättre än så.

Läst hittills 2008

Fräsch, frisk och spontan av Mons Kallentoft
Freakonomics av Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner
Jag går bara ut en stund av Isobel hadley-Kamptz
Nobels testamente av Liza Marklund
Zebraflickan av Sofia Åkerman
Brorsan är mätt av Mirja Unge

och i morse påbörjade jag Maria Svelands Bitterfittan.

Allt?

Den bok som hägrar mest av det jag har hemma är Martina Lowdens Allt men samtidigt velar jag. Jag tror att det är en bok jag egentligen skulle vilja äga men sedan den var slutsåld när jag beställde den för drygt ett år sedan har jag inte gjort något åt detta. Så: ska jag läsa mitt biblioteksexemplar och köpa den sedan om jag fortfarande vill ha den, eller köpa den direkt? Eller är den totalt hopplös och något jag bör akta mig för?

So many books, so little time

Förutom min rejäla fångst från bokbytet har jag en rejäl trave från biblioteket som ligger och väntar. De senaste två besöken har resulterat i följande:

Varulvsvalsen av Sigge Eklund

Kleopatras kam av Maria Ernestam

Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley Kamptz

Allt av Martina Lowdén

Nobels testamente av Liza Marklund

Bitterfittan av Maria Sveland

Skumtimmen av Johan Theorin

Brorsan är mätt av Mirja Unge

S som i syster av Nina Wähä

Zebraflickan av Sofia Åkerman

Jag är så nöjd; åtta av dem kommer från min att-läsa-lista och trots tidsbrist har jag nu hunnit läsa tre av dem.

Tillbytta böcker

Och det här är vad jag bytte till mig:

Kathryn Harrisons Envy - hennes böcker är mycket speciella och jag tycker om dem. (Förlåt, Helena!)

Kate Mosses Labyrinth - såg lockande ut men kan vara skräp

P. O. Enquists Boken om Blanche och Marie - har tänkt läsa den ett bra tag men har inte kommit mig för

Conny Palmkvists Hej då, allihopa - har läst men drabbades av ett plötsligt ägandebegär, vilket jag nu ifrågasätter

C. S. Lewis Hästen och hans pojke och Kung Caspian och skeppet Gryningen - blandning av nostalgi och något annat

Camilla Läckbergs Olycksfågeln - jag är en stor deckarkonsument

Mats Strandbergs Jaktsäsong - för att någon sade att den var ovanligt bra för att vara chicklit, som inte är min favoritgenre men som slinker ned ändå

Fredrik Lindströms Vad gör alla superokända människor hela dagarna? - har tänkt läsa och när den nu låg där kunde jag ju ta den

Clare Naylors Stjärnfabriken - för att någon sade att den inte var så pjåkig

Håkan Nessers Från doktor Klimkes horisont - till Fästmannen som någon sorts kompensation för att jag släpade hem en massa böcker

Det var de tre översta som var min "topp-tre-lista" och jag fick allihop!

Men när jag ska hinna läsa dem vete katten - jag har ju en bibliotekshög som hägrar.

Bokbyte

Igår var jag en av de tretton kring bordet på Bokhoras bokbyte (vi var fjorton men en avstod från att plocka till sig nya böcker). Det var trevligt men nästan lite för effektivt; jag hade gärna pratat lite om böckerna, om vilka man valt och varför samt vilka man lämnat och varför.

Jag var en av de första där och hade gott om tid att titta på vad som fanns och blev lite orolig då det dröjde innan det dök upp mer än en titel jag gärna skulle vilja ta med mig hem men när fler anlände och fler böcker fyllde bord och bänk utbyttes den första oron mot den där "tänk om någon hinner före".

Stolt blev jag i alla fall då det visade sig att jag hade med mig några av dagens "dyrgripar" och i den första rundan tror jag att det var sex stycken som valde "mina" böcker. Det var nästan roligare än att jag själv hade turen att få både mitt lyckonummer 7 och samtliga böcker som stod överst på min lista. Jag är en kvinna som samlar på mig dubbletter av böcker jag tycker om men som sedan inte hittar rätt person att ge dem till och det kändes så bra att några nu kommer till rätt hem. Pinsammare var väl att det var jag som hade med mig David Pelzers böcker, vilka om man bytt till sig dem diskvalificerat en från ytterligare deltagande eller hur det nu var.

Detta är vad jag hade med mig och varför:

Mare Kandres Bebådelsen - boken som fick flera att sucka. En dubblett som jag inte hittat den rätta mottagaren av

Evelyn Waughs Brideshead Revisited - en annan dubblett och jag gillar faktiskt inte omslaget

Yasunari Kawabatas Tusen tranor - dubblett, jag älskar Japan

Iris Murdochs A Severed Head - Murdoch är en av mina favoriter och nu har jag hittat ett inbundet ex av denna

Jens Lapidus Snabba cash - jag läste den men den var inget för mig

Susanna Alakoskis Svinalängorna - inget för mig den heller; jag har läst för många sådana berättelser och den här gav mig inget

Bella Lindes Stora dejtingboken - omöjlig att ha i hyllan när man är på vippen att planera bröllop

Anna-Karin Eldes Var ska man lägga näsan om inte i blöt? - har tröttnat på den

Eoin Colfers Artemis Fowl - försökte läsa men det gick inte

Dan Browns The Da Vinci Code - har inget behov av att behålla den efter läsningen

Martina Haags Underbar och älskad av alla - otroligt överskattad bok men någon annan kanske gillar?

Elizabeth Georges Den verklige brottslingen - inget behov av att behålla

Charles Dickens Hard Times - dubblett

Mons Kallentofts Frisk, fräsch och spontan - kan inte bestämma mig för vad jag tycker men ville lämna vidare

Dave Pelzers Pojken som kallades Det och Pojken som inte fanns - jag plockade till mig dem ur en byteshylla och skummade dem

Vad jag bytte till mig kommer i nästa inlägg.

Uppdaterat: Hoppsan, jag glömde visst tacka Bokhororna så mycket för att jag fick komma!

Förord

Jag är nybörjare, vilsen i denna värld. Det här ska handla om böcker men jag vet inte om jag läser tillräckligt mycket för att det egentligen ska vara befogat. Vad jag däremot vet, är att jag inte har tid att skriva insatta, intressanta betraktelser över det jag läser. För att inte tala om att en del av det jag läser är sådant som jag helst inte skyltar alltför mycket med (läs: skräp). Nåväl, orsaken till att jag ändå börjar återfinns i nästa inlägg.